“…jag är en typisk gymnasietjej”

På modernt MSN språk så betyder parantes, N, parantes för Tummen ner!
Och det är verkligen vad det är för mig nu.
Jag orkar inte plugga, hundra tankar susar runt i huvudet och jag har alldeles för mycket
att tänka på istället för att plugga, detta gör mig galen, crazy!

“Imorgon är det prov Julia, imorgon är det prov Julia!”

Detta präglas i mitt huvud hela tiden som en skugga, en skugga som alltid kommer att finnas där!
Men det hade varit värre på högstadiet i nian, för då hade jag verkligen pluggat och pluggat, suttit
uppe hela natten och lärt mig alla sidor framifrån och bakifrån, för så var det.
Men då kände jag en mer tävling i skolan, nu accepterar jag mer att jag inte kan eller har möjlighet till
att plugga som hon, eller att vara så duktig som han.
Detta gör så att tvångstankarna om att alltid vara bäst inte finns där längre. Det är en otrolig lättnad
och en säkerhet i mig själv, även om det dyker upp då och då.
  Men jag är en typisk gymnasietjej som vill ha de högsta betygen, som vill höra att hon är bra, en tävlingsmänniska
som vill nå sina mål som är alldeles för höga och om hon inte når dem så blir hon besviken och vill plugga
så att hon blir ännu bättre på nästa prov eller i nästa betyg.
  Nu är allvaret, att gå på gymnasiet. Allt ansvar och betygen, och plugget. Allt flätat i en stor korg.
Dock så var det tiden i nian, då jag ville ha de högsta betygen för att visa att jag är Bra!
290 poäng blev det av 320 möjliga, jag var jätte lycklig, äntligen tänkte jag! Nu är det över.
Jag ville ha bra betyg för att visa upp till mamma, pappa, mormor och morfar för att bevisa vad alla dessa
långa nätter egentligen gett. Att jag inte sitter uppe vid Bilddagboken eller på MSN hela dagarna och nätterna,
utan jag pluggade faktiskt! Det var en sån lättnad.
Men poängen är den att dessa betygen inte har någonting med min framtid att göra, man söker in med betyget
från gymnasiet. Så jag önskar så att någon kunde säga det till mig att gymnasiet är tufft det också, mycket
ansvar och du ska inte bli skoltrött då för att du pluggade till dig höga betyg i nian för att komma in på
ett omvårdnadsprogram som kräver G-betyg.
  När jag står naken framför sanningen så minns jag att de sa de till mig redan i sjuan, Elin sa det till mig
på utvecklingssamtalet att jag Behöver inte plugga som jag gör nu!
Jag skulle visa att det klarar jag visst, är jag duktig då?
Allt efter bekräftelsen. Allt efter stoltheten. Allt efter att känna att man lär sig något. 

Jag vet egentligen inte varför jag skrev ett djupt litet inlägg om min historia som högskoleelev, och jag vill
inte läsa igenom det, för då kommer jag nog skriva om allt, och det orkar jag inte. 
  Men detta är bara något som jag har tänkt på under en lång tid, fram och tillbaka.
Ska jag komplettera, eller nöjer jag mig med ett G?
Ska jag skriva lite mer, eller duger detta, vad vill hon läsa?
Om och om igen.

Ja, hej och välkommen till Julias liv!
Nu ska jag klistra fast datorn i sängen och klistra fast min rumpa i stolen och klistra fast min friskvårdsbok
och slå upp kapitel 4, som vi ska ha prov på imorgon!
20 hela sidor, om inte mer. Om stress, haha passande!