Dödshjälp.

Idag så cyklade jag till Bågen UTAN några vantar. Hade “bara” halsduk och jacka på mig.
Och mina fina skor såklart, haha!
Dock så ville jag inte riktigt inse att det var ganska så kallt om händerna iallafall, men det var
skönt att veta att första gången i år så har jag med egen vilja bestämt att cykla utan vantar.
För att cykla utan vantar är faktiskt inte riktigt samma sak som att gå utan vantar.

Nu snart så kommer Tobias hit, och jag är trött och det kommer säkert att gå ut över honom.
Men jag får hoppas att han förstår.
  Jag sover faktiskt inte så bra om nätterna.
Hundra olika tankar flyger runt i huvudet, mest om jobbet. Jag tycker så synt om de personer som
lider av smärta, man kan knappast röra dem utan att de skriker till. Och det är ju inte så konstigt
eftersom de är över 90 år, men samtidigt så tycker jag nästan mer synd om de 60-åringar som finns
på boendet, som “samlat” på sig jätte många sjukdomar, som inte kommer att bli friska.
De 90-åringarna har iallafall levt ett bra liv innan, vad jag vet iallafall, och de säger själva
att det är dags nu och att de vill dö! 
I detta fallet så är jag positiv ang. aktiv dödshjälp.  Jag tror att det skulle vara en större trygghet
hos de äldre att veta om att de slipper lida, för det är hemskt att se, även om det går att prata
med dem. Eller, förlåt. Skrika till dem p.g.a. att de inte hör.

Nu ska jag ner och ta en macka!

Sexindustrin i Thailand.

“Alla thai-tjejer vill bara ha pengar, de bryr sig inte om nåt och vill bara ha pengar, de ligger med alla och är dåliga.”
Är det sant? Har inte dessa människor några hjärtan?

Ikväll har jag legat i soffan och tuggat på mina tuggummi samtidigt som jag tittat på tv4 fakta, en himla massa bra dokumentärer.
  En handlade om sexindustrin i Thailand, helt sjukt och jag vill inget annat än att hjälpa dessa människor som behandlas som leksaker av de manliga turisterna i alla åldrar.
En mamma som jobbade på en ölbar för att sälja sig själv för att tjäna ihop pengar till sin mamma och pappa som tar hand om hennes son, hon försörjer även sin syster. Det fanns inget annat sätt att tjäna ihop sina pengar på.
  De berättade även om turister som går förbi dem och tittar ner på dem precis som om de är dumma i huvudet, säljer sex, säljer deras egna kroppar. Vilka horor. Vem är det som egentligen har sett en kvinna som säljer sex? Vi pratar bara om det. Jag menar, varje år så kommer det miljontals sexturister till ett land som Thailand. Och alla har skapat en bild om hur en hora egentligen är. Vi själva skapar oss en egna uppfattning och går på ytan, men när jag fick se på dokumentären så var det inte ett par “horor” som jag fick se som samhället skapat, utan ett par kvinnor som är starka och som står för vad de tycker och vad de tänker, trots alla fördomar.
  En jätte bra dokumentär i en helt annan kultur och med ett helt annat tänkande än vad vi har i Sverige, en dokumentär som alla borde se!

En underbar bror.

Jag är så glad att jag har en sån söt och gullig bror. Även om han är så mycket yngre än vad jag
är så känns det ibland som det inte skiljer alls många år på oss, som tvillingar. Jag ser mig
själv i honom, helt otroligt.
Eftersom det skiljer så mycket mellan mig och min syster både fysiskt och psykiskt så har jag
inte känt den känslan med henne trots att det bara skiljer två år mellan henne och mig, men jag
och Jonathan är så lika.
  Nu idag när jag suttit framför tv4 fakta halva dagen så har han kommit och tittat tillsammans
med mig, amerikanska dokumentärer, han fattar inte ett ord men ändå så väljer han att sitta kvar
och frågar mig varför de i tv:n gör så,
varför hon är sjuk och varför de öppnar magen. Han kunde gå upp till den andra tv:n och titta på
de roliga kanalerna som han tycker om, eller spela tvspel eller vara på datorn eller vara inne
på sitt rum och leka med sina gubbar.
Men han valde att vara med mig och titta på en tråkig dokumentär kanal om sjukdomar och om
katastrofer.
Mitt i allt så frågade han om jag gillade “svampioner”, otroligt, vi är så lika! Haha, jag
ifrågasatte vad han sa, om och om igen. Haha, kunde inte sluta le. Svampioner, ett nytt ord i
den svenska ordlistan.

Varför ville han ha reda på om jag gillade svampioner, eller championer som det heter i  det
svenska språket, haha det är inte lätt.
  Sen frågade han om han fick ta chokladen som låg på bordet. Det var den dyra chokladen som
pappa köpte när han var i Tyskland. Men jag sa att han fick ta, om jag fick en bit också. Men vi
skulle inte säga något till pappa sa jag till honom.
Denna chokladen var mörk, pappa hade köpt ljus också, och Jonathan är inte så förtjust i mörk
choklad, men han åt upp den iallafall.
Sen kom pappa in i rummet och Jonathan frågade direkt om han kunde få ljus choklad. Han sa även
att jag hade tagit av den mörka chokladen och att jag tvingat honom att ta en bit också. Haha,
egentligen skulle jag bli sur på honom, att han inte höll sitt “stora” löfte att inte säga
någonting, men saken är den att jag var precis lika dan när jag var i hans ålder, haha.
För någon dag sen sa han även vad han ville önska sig i födelsedags present. Och vet ni vad det
va?
Jo, han ville åka och göra en kruka, för att han tycker om lera. Så udda och galet, men jag
älskar det, haha!
Observera att jag tror att han sa det bara för att jag skulle säga att han var söt, och det
gjorde jag också!:) 

Lägger in lite bilder, dock inte de finaste, men lite bilder som ni troligen inte sett innan, och bilderna är från julen –08.

en styck av den bästa.

Så är det bara, Julia bestämmer! ♥

Den tusende gången

Boken är sann.
Inlägget jag skrev innan, det är sant, taget ifrån mina egna händer.
Det är sant, lika sant som Den tusende gången, boken som jag fick av mamma i julklapp, sant.

Jag är på sida 34 av 177.
Vet inte om jag ska läsa klart den eller inte.
Vet inte om jag orkar med mina vidriga tankar om Ulrikas lidande genom barndomen och genom hela livet.

Taget direkt ut boken:

“Jag ser de där benen på det där skåpet under tvättstället när jag står där och han… håller på.
  Och då… det var någon som kom. Någon som öppnade dörren och tittade in, jag kan inte minnas vem, men någon öppnade dörren och stod där och såg på mig… på oss, och stängde igen.”

En resa genom minnen och känslor, och jag är bara på sida 34.
Övergreppen, kränkningarnas effekt- allt är overkligt, vidrigt, verkligt!

Ett barn, tioåring, en dotter som blir ett föremål.

Och tro mig, jag har läst många sanna berättelser.
Men denna är verkligen den värsta jag läst! Och den är såld i över 190 000 ex!
Mamma har läst den, Ellen har läst den.
Ska jag läsa den?

Boken är skriven av Ulrika Olsons berättelse, med hjälp av Anna Lytst.

Mannen som förändrada hela Ulrikas liv, hela Ulrika, fick fyra och ett halvt års fängelse.
Ulrika polisanmälde honom när hon var i tjugoårs åldern.

Boken är hemsk.
En berättelse om sexuellt utnyttjande.

Ur boken:

”När hon lagt sig på kvällen kom han till henne, stinkande av sprit. Han pillade på henne, lade hennes hand på sin penis och tvingade henne att tillfredställa honom. Han trängde in i henne med våld både i vagina och anus. Hon blödde grät och bad om nåd. Men pappa bara fortsatte.”

Jag vill läsa den.
Jag har redan fått upp en massa tankar.
Viktiga tankar. Bra tankar. Hemska tankar. Skakande tankar.

Får se om jag orkar med att läsa om Ulrikas lidande, jag känner mig liten och hjälplös.
Onödig.

En skakande bok. Redan efter bara några sidor…

Och nu ska jag lägga mig i sängen, med eller utan boken som har en vik kant uppe på sida 34.
Sidan börjar med: “…då släpper pappa greppet och lutar sig bakåt mot bilstolens ryggstöd. Han sitter där och andas långsammare och långsammare.”

God natt!

Bara tankar på tangentbordet mitt i natten…

Det är sant! 
Vi blundar, vi öppnar och känner, sanningen.
Blundar för vad som händer, vill inte veta sanningen, vill inte känna hur den känns.
Blundar för problemen.
Det är osynligt, oklart.
En dimma, en verklighet.
Det värsta är inte utförarens utföranden, utan att de som vet låter det ske.
Det händer inte bara i film eller i böcker, utan även i verkligheten, i verkligheten.
Det vidriga, det overkliga som vi sen kanske faller en tår för, dock allt för sent…
  Det är Det vi ska gråta för, att vi blundar, att vi inte vill se verkligheten.
Vi blundar för det som händer.
Vi bryr oss allt för mycket om hur allt kan bli bättre.
Varför blunda för verkligheten om att det kunde vara så mycket värre?
Varför inte bry sig? Varför inte känna lite känsla?
Var finns rädslan, var finns osäkerheten?
Var finns verkligheten?
Var finns den mänskliga människan som har ett liv framför sig?
En person kan göra det så mycket svårare, kan förändra ett helt liv, en hel människa, en hel dröm, en hel mänsklig historia!
Varför blunda?
Varför bara stänga dörren och gå?
Varför?
Bara vi vet svaret.