Bara tankar på tangentbordet mitt i natten…

Det är sant! 
Vi blundar, vi öppnar och känner, sanningen.
Blundar för vad som händer, vill inte veta sanningen, vill inte känna hur den känns.
Blundar för problemen.
Det är osynligt, oklart.
En dimma, en verklighet.
Det värsta är inte utförarens utföranden, utan att de som vet låter det ske.
Det händer inte bara i film eller i böcker, utan även i verkligheten, i verkligheten.
Det vidriga, det overkliga som vi sen kanske faller en tår för, dock allt för sent…
  Det är Det vi ska gråta för, att vi blundar, att vi inte vill se verkligheten.
Vi blundar för det som händer.
Vi bryr oss allt för mycket om hur allt kan bli bättre.
Varför blunda för verkligheten om att det kunde vara så mycket värre?
Varför inte bry sig? Varför inte känna lite känsla?
Var finns rädslan, var finns osäkerheten?
Var finns verkligheten?
Var finns den mänskliga människan som har ett liv framför sig?
En person kan göra det så mycket svårare, kan förändra ett helt liv, en hel människa, en hel dröm, en hel mänsklig historia!
Varför blunda?
Varför bara stänga dörren och gå?
Varför?
Bara vi vet svaret.