Från lycka till hat, till lycka.

“Åh nej, ska du vara här idag igen?”
Hur kul från en skala ett till tio är det att höra
något sådant?
Vem skulle uppskatta det?
En söt liten kille på fem år med mörka fina ögon sitter på huk framför riddarborgen och
leker snällt med de små gubbarna och hästarna.
“Vill du vara med? Du får vara hästen”, skulle vara roligare att höra.
  När jag kom in i det lilla barnrummet på friskis och svettis så satt den lilla killen där.
Jag la av min jacka och min väska på byrån, och fick snabbt upp frågan ifall jag
skulle vara här igen.
  Lyckan att gå in till barnrummet idag, den var betydligt större än vad den brukar vara!
Jag kände att det skulle vara roligt att träffa lite sociala, snälla barn som kramas och myser.
  Men lyckan gick snabbt över till hat och besvikelse, och jag kunde inte fatta att och när jag
varit “dum” mot den stackars killen. Han är ju bara ett oskyldigt barn, stackarn.
Och jag ville nästan fråga honom varför han inte tyckte om mig, men det blev inte så. 
  Men plötsligt så slog det mig att det var killen med poliströjan som sprang på min jacka
för några veckor sen.
Killen som jag blev arg på, bara för att jag var trött och grinig.
  Den killen har ett hästminne, eller så var jag en person som va värd att lägga på minnet
helt enkelt, åh att man kan få en sådan plats hos en person.
Vilken skapelse, positivt eller negativt, det får ni välja själva!  
  När jag iallafall kommit på att det var killen med poliströjan, så blev jag snabbt vän med
grabben, och ville leka alla möjliga lekar och göra alla möjliga konster (nästan).
  Men denna unge man ville testa sina gränser, som en ung tonåring ungefär (haha, dåligt
exempel).
Han tog fram svärdet, började fäktas med flickan i de rosa byxorna.
Aj, aj, aj, hörde jag mig själv säga. “Det är jag som åker dit om ni skadar er.”
“Vart ska du?” sa flickan, och jag fick snabbt och enkelt förklara vad jag menade. Dock så
tror jag inte att det kom in i deras huvud riktigt, för striden var igång igen!
  Sen kom det två andra ungar, de stannade kvar till åtta. Suck.
Annars så brukar man kunna gå hem vid halv åtta.
  Men när mamman väl kom och hämtade de små barnen så var det en sån lycka att ringa hem
och fråga om mamma kunde komma och hämta mig!

Och den andra barnvärden är släkt med Tim Carlsson, coolt.
Och nu, nästan nu, kom jag på att världen är oerhört liten, läskigt.
  Så håll i hatten och se upp för barn med poliströjor!